ibland kommer livet och livets mening väldigt nära, som när någon dör. Igår var det min svåger Anders starka härliga mor som efter en mycket kort tids märklig sjukdom gick vidare. ” hon som var så stark” sa flera av mina familjemedlemmar. Nu var hon ju över 85 år så inget märkligt i sig, men hon var en stark kvinna av sin tid, en kvinna jag trodde skulle finnas kvar i många år till. Hon var en förebild på många vis, stark, positiv och accepterande. Hon minner mig om min farmor Kajsa och hennes syster Gigi, starka, positiva kvinnor som trots livets törnar fortsatte att vara positiva och livsbejakande. De har alla gått vidare men lämnar en varm känsla efter sig.  Var det det som var deras mening, att ge vidare, sprida kärlek och acceptans. Att sprida energi som kan spilla över och ge livet en varm känsla…

När jag en av många gånger under min tid i Stockholm landade i soffan hemma hos underbara ”moster” Gigi på Mäster Mikaelsgatan, förundrades jag över den energi som fanns i det rummet. Rummet med det låga taket, där ett eller på sin höjd två stearinljus tändes i takkronan , med sin brokiga samling möbler där den slitna röda skinnsoffan var min favorit. Här samlades en härlig samling människor framåt kvällskvisten, de kallade det ”café Greta” även om det mest dracks rödvin och knaprades på knäckemacka med Gigis röra. Visst hjälpte alla de som samlades här till med att skapa energi, för det vet vi att den energi som vi skapar tillsammans är vidunderlig. Men någonstans satte Gigi grunden med sin härliga oegoistiska energi. Vi behöver vägvisare som vill ge av sig själva, utan ego, utan baktanke…

Jag hoppas jag en dag blir ihågkommen som vägvisare, jag vet att farmor Kajsa, och ”moster” Gigi visat mig på vägen, vägen att våga vara jag Kajsa ( kallas allt som oftast det av min släkt), det är nog en del av hemligheten…