Att andas

Att andas tar vi som en självklarhet, när vi inte förmår det är livet liksom slut. För min mamma har kämpandet för att syresätta kroppen varit en stor del av hennes vardag de sista 4-5 åren. Kolen har hon lidit av i många fler. Det hon led mest av i början var att andra skulle få veta att hon fått denna ”skämskudde” till sjukdom. För tyvärr var det så hon kände och visst frågade många om hon rökt och därmed underförstått dragit det på sig själv, inte säkert dömande men…Den här påsken har jag och min syster tagit oss till mamma som nu ligger på sjukhuset efter en kraftig infektion. För någon som lider av kol är infektioner den stora fienden då de tar hårt på kraften….

Ja så började jag skriva på långfredagen innan allt ändrades till det mycket värre och min älskade lilla mamma till slut somnade in på natten till annandag påsk. Att andas fick nu den yttersta betydelsen, utan den är vi inget i detta jordelivet. Hon lämnar ett hål som just nu känns outgrundligt och det värker av saknad. Saknad och sorg som till största del är helt egoistisk, men också sorg för att min mamma var så sjuk de sista åren och inte kunde vara med och vetskapen om att hon ville vara kvar även om hon var trött på att kämpa. Jag är glad att jag fick så många goda stunder de sista åren, att ha föräldrar på avstånd och ett allt för fullmatad schema är ingen bra kombo och jag är tacksam över de val jag gjort på grundval av min intuition  som möjliggjorde fler stunder tillsammans under den gångna vintern och tidig vår.

Hon gav verkligen sitt liv för oss och det känns skönt att ha fått sagt och gjort det jag ville , även om det alltid känns som om man kunde gjort och sagt så mycket mer.  Att jag fick sitta vid hennes sida och hålla hennes hand när hon tog det sista andetaget känns så skönt. Att finna ro i det. Till er därute, säg och gör det ni vill göra, gå på magkänslan och låt inte sinnet styra in er på villovägar. Under min mammas sista dygn tyckte jag mig höra henne säga Iam I am… som om hon pratade med sin innersta kärna och jag sjunger ”akaal akaal akaal” för att hjälpa henne på sin resa  https://youtu.be/Xo171XzJaOY

En kommentar Skriv kommentar

  1. Kajsa skriver:

    I am, I am… vackra o kärleksfulla ord till en av de personer som, för de flesta av oss, betyder så mycket. Livet o döden ingår i en oupphävlig väv där vi inte alltid förstår den högre meningen, men, den finns där alltid. Love you forever, bästa Karin!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.