”Sorgen kan också påverkas av vilken relation du har till den som har dött och om det är en vuxen person eller ett barn som har dött. När ett barn eller en ung person dör kan du också sörja allt som den personen inte fick chansen att uppleva. Alla sörjer olika.”
När jag googlade sorg var texten ovan det första som kom upp. Sorgen i mitt liv väcktes åter till liv när vi alla fick veta att lille Dante var död, något som nog berört de flesta i vårt avlånga land. När Dantes pappa skrev på Facebook om sin sorg var det första jag ville säga till honom ”Sörj”. Visst sörjer vi olika men vi behöver sörja och det måste vara ok att få göra det så länge man själv behöver. Självklart behöver vi oxå stöd att komma ur mörkret så att vi inte går för djupt, men inte för snabbt. Vi behöver vandra i det mörka för att sen kunna släppa taget, iaf är det min erfarenhet. Jag har själv mist en son, min lille 15 månader gamla Robin (se bild). Robin dog till skillnad från Dante en mer barmhärtig död om det nu finns en barmhärtig död. Jag vandrade en tid i det mörka men tilläts inte gråta om natten och blev därför ganska snabbt stark, så som jag ofta blir när jag tagit mig igenom tuffa skeenden i livet. Jag har alltid, och gör fortfarande, alltid sett det som en styrka att kunna blotta det mörka men också att kunna resa mig stärkt, bitterhet ligger inte i min natur. Vem blir bitter med en farmor med mantrat ”en läkerol är allt man behöver” mao ”shit happens-get over it”. Men man behöver också sörja klart, något jag de senaste veckorna blivit mycket medveten om, för även om jag lever gott och trivs i livet så talar min kropp till mig, det finns saker att släppa taget om och att jag behöver sörja klart. Min väninna Pernilla som driver Pauza massage och coachning http://pauza.se går nu en spännande utbildning som passar väl med det hon redan gör men som ger henne nya verktyg och hjälper henne på vägen. Det har gjort att de två senaste behandlingarna hos henne fått länge burna spänningar att släppa och sorgen att träda fram. Jag har mist flera av mina anhöriga men tre av stor vikt för mig, min farmor Karin som dog när jag befann mig på andra sidan jordklotet och jag aldrig hann säga adjö, min mamma som jag höll i handen när hon tog det sista andetaget och så min lille son som då låg i respirator. Jag har gråtit det har jag men under hösten har jag också insett att jag alldeles för fort rest mig o blivit stark och att jag innerst inne burit en sorg som behöver stöd att läka ut. Nu hoppas jag innerligt att mina nära och kära, vänner och bekanta inte känner sig slagna på för ni har varit stöd men jag har varit stark.
Vår kropp minns och precis som med allt så gör saker avtryck som tar sig uttryck i både positiv och negativ mening. Att ta hand om oss, vara innerliga och att inte vara rädda för att se oss själv i det mörka kan vara en lisa för själen. När jag i morse var hos Pernilla på massage hade jag en märklig upplevelse då alling stod så klart mitt framför mig (berättar mer om det en annan gång) och det tackar jag för. När man jobbar med att vägleda andra in i innerligheten glömmer man ibland bort sig själv, det var fantastiskt att bli hållen idag, tack Pernilla❤️
Tror kvällens yoga pass får ha hjärtat som tema?